Born 2 be wild

Hon iakttog sig själv i spegeln. Var det verkligen hon? Chockad satte hon sig ned på toalettstolen.

- Är du inte klar snart, Zalome? Ropade hennes pappa.

Måndagen den 15 september var inte vilken vanlig dag som helst. I alla fall inte för flickan Zalome som var 17år. För idag gällde det! Det var idag som allt skulle ske.

Zalome var tvungen att berätta allt som hade hänt lördagen den 13 september för polisen. Zalome hade planerat allt som hon skulle göra den lördagen, hon skulle ut och festa med några kompisar. Festen skulle vara hos en kille som Zalome var lite intresserad av. Lördagen den 15 september vaknade Zalome hemma. Hon hann inte mer än att sätta sig vid datorn, när hon började läsa sina mejl. Zalome öppnade ett okänt mejl som hon fått för 4 dagar sedan. Nervöst klickade hon sig in på mejlet. Hon var så himla nervös, utan att egentligen veta varför. Hon läste snabbt igenom mejlet. Under all text var där ett par bilder, som man inte kunde se eftersom det var en säkerhet som Hotmail har. Hon klickade på en knapp där det stod: Visa hela sidans innehåll. Datorn var ovanligt seg idag, men till slut såg hon alla bilderna som man inte kunde se för bara några sekunder sedan. Zalome började svettas och kände tårarna som rann ner från hennes lena kind. Vad och hur kunde detta hänt? Var det verkligen sant. Och var det verkligen hon?!

På bilderna såg man hennes nakna kropp tydligt. Zalome förstod inget. Var det verkligen hon och hennes kropp på bilderna? Den nakna kroppen blottades på alla bilderna som fanns på henne. Bilderna är fotade för ca ett år sedan. Varifrån bilderna på henne hade spridit sig visste hon inte. Hon visste bara att hon hade skickat bilderna till några killar som hon hade på sin msn. Men det skulle de ta redan på nu denna dag, dagen den 15 september. Zalome hade själv tagit några bilder utav de men inte alla. På texten stod det att hon hade fem dagar på sig att skicka flera bilder till den anonyma personen fast man skulle se mer närbilder på henne, om hon inte gjorde det skulle den anonyma som sänt mejlet att sprida alla bilderna på internet och till alla som hon känner. Zalome visste inte vad hon skulle göra. Hon blev helt nervös och svettades. Zalome kunde nt hålla tårarna inne för att hennes föräldrar inte skulle höra det. Hon började gråta. Hon grät ända tills hennes mamma kom in.

- Vad är det gumman? frågade Zalomes mamma förvånat.

- Inget, gå ut! skrek Zalome ledsen.

- Vad är det som har hänt? undrade hennes mamma.

Zalome blev mer ledsen när hennes mamma frågade vad det var som hade hänt. Hennes tårar bara rann ner från hennes kind, det gjorde ont. Zalome tog mod för att berätta det för sin mamma. Hon kunde ju inte säga att det inte var något fast det inte var det. Zalome ville inte. Hon ville verkligen inte. Men hon måste! Hennes mamma förstår att det är något med Zalome.

- Det har hänt en sak bara, sa Zalome gråtande.

- Vad är det som har hänt gumman? undrade hennes mamma förvånande.

Det är någon som tvingar mg till att fota flera bilder på mig naken, annars kommer han att sprida några bilder på mig till alla jag känner och på internet. Jag har bara tre dagar på mig nu. För den okända som skrev mejlet skrev för två dagar sedan att jag hade fem dagar på mig och nu har redan två dagar gått, Berättade Zalome.

- Men vad är det för bilder då? undrade hennes mamma förvånande.

- Nakenbilder på mig som den anonyma har på mig, grät Zalome och svarade.

- Men herre gud! Du måste ringa polisen Zalome, utbrast hennes mamma.

- Varför har du skickat nakenbilder på dig? frågade hon sedan.

- Det har jag inte! Låt mig vara! gå ut! skrek Zalome och blev ännu mer ledsen.

Zalomes mamma gick ut från hennes rum och innan hennes mamma gick ut gav hon Zalome telefonen för att ringa till polisen. Zalome satt i sin säng och bara tittade på telefonen. Hon vågade inte! Skulle hon verkligen våga anmäla det? Skulle hon kanske sitta bland poliser och sina föräldrar och berätta exakt allt som hade hänt? Skulle hon verkligen våga? Hon funderade och ju mer hon undra och tänkte blev hon mer ledsen. Hon visste verkligen inte vad hon skulle göra. Till slut tog hon mod till att göra det. Hon skulle göra det! Hon skulle! Zalome ringde till polisen.

- Hej och välkommen till polisen, det är Sara, svarade någon i telefonen.

Zalome vågade inte, hon orkar inte med allt. Hon bara la på luren och sprang in på toaletten. Toaletten stod tom och mörk, med Zalome som stod framför spegeln. Hon grät så mycket at hon fick ont i huvudet och hennes ögon bara sved.

Plötsligt hörde Zalome sina föräldrar prata där nere. Hon hörde att hennes mamma berättade om det som hade hänt med Zalome. Zalome blev förskräck. Hon som inte ville att mer än hennes mamma skulle få veta det. Zalomes pappa blev så upprörd och ledsen för det som hade hänt. Han sprang upp till Zalomes rum. Det stora rummet stod tomt och ljust den september morgonen.

- Zalome!? Var e du? skrek hennes pappa.

- Jag är på toaletten! skrek Zalome tillbacka som svar.

- Vi måste åka till polisen, synda dig från toaletten! Vi måste åka nu innan jag ska iväg och jobba, sa hennes pappa.

- Jag kommer!, ropade Zalome till sin pappa.

Hon vågade verkligen inte. Varför vågade hon inte? Skulle hon ta de bilderna som den anonyma ville? Eller skulle hon gå till polisen med sina föräldrar som verkligen vill hennes bästa och vill hjälpa henne så mycket som de kan?! Zalomes tankar slutade aldrig. Hon stod framför spegeln och kollade på sig själv. Hon såg helt förfärlig ut. Hennes ögon var helt röda så mycket som hon hade gråtit. Hennes hud såg helt förstörd ut, hennes smink var runt hela ansiktet på henne. Mascaran bara rann hela tiden. Hur kunde detta hända henne? Varför var det just hon? Vad hade hon egentligen gjort? Var det verkligen hon? Zalomes tankar bara fortsatte att bara finnas där i huvudet. Hon slutade inte att tänka på allt som hade hänt.

- Är du inte klar snart? Ropade hennes pappa.

- Jag kommer! skrek Zalome.

Zalome gick ut från den tomma hallen som stod nästan helt tom. Solen stod på.
Zalome sprang ner till sina föräldrar, in i bilden. Sen var de på väg till polisen! Zalome satt i bilden med sina föräldrar framför sig som körde. Det var deprimerande. Allt hade blivit så himla fel denna dag, lördagen den 15 september. Zalome orkade verkligen inte med allt just nu. Hon ville inte berätta allt som hade hänt, hur bilderna kommit ut och allt. Hur kunde hon? Skulle hon inte bara kunna vara en annan person just denna dag? skulle hon inte kunna bytta liv med någon annan? Då hade hon sluppit allt detta som hon inte orkade med som någon annan skulle få fixa istället.
Zalome och hennes föräldrar närmade sig polisstationen. De var snart framme. Framme till det Zalome inte ville till.

De var framme. De gick in genom de stora dörrarna och satte sig ned på de mjuka röda stolarna och väntade på att det skulle bli deras tur att kunna komma in och prata med en polis.

- Zalome Andersson!? Ropade en som jobbade hos polisen.
Zalome och henne familj reste sig och gick mot ett rum. Zalome blev rädd. Hon kände hur tårarna bara ville komma. Zalome försökte att ta mod till att verkligen göra detta. Hon skulle anmäla den anonyma som skickat mejlet. Hon skulle det!