Born 2 be wild

Gemför med den andra om ni vill :D

På en sekund hände det!

Hon iakttog sig själv i spegeln. Var det verkligen hon? Chockad satte hon sig ned på toalettstolen.

- Är du inte klar snart, Zalome? Ropade hennes pappa.

Måndagen den 15 september var inte vilken vanlig dag som helst. I alla fall inte för flickan Zalome som var 17år. För idag gällde det! Det var idag som allt skulle ske.

Zalome var tvungen att berätta allt som hade hänt lördagen den 13 september för polisen. Zalome hade planerat allt som hon skulle göra den lördagen, hon skulle ut och festa med några kompisar. Festen skulle vara hos en kille som Zalome var lite intresserad av. En kille i hennes parallelklass. Lång smal kille med brunt halv långt hår. Lördagen den 15 september vaknade Zalome hemma. Hon hann inte mer än att sätta sig vid datorn, när hon började läsa sina mijloners mejl som hon inte kollar på under de fyra senaste dagarna. Zalome öppnade ett okänt mejl som hon fått för fyra dagar sedan. Nervöst klickade hon sig in på det okända mejlet. Hon var så himla nervös, utan att egentligen veta varför. Varför behövde hon ens vara nervös för det? Hon läste snabbt igenom mejlet. Under all text var där ett par bilder, som man inte kunde se eftersom det var en säkerhet som Hotmail hade. Hon klickade på en knapp där det stod: Visa hela sidans innehåll. Datorn var ovanligt seg idag, men till slut såg hon alla bilderna som man inte kunde se för bara några sekunder sedan. Zalome började svettas och kände tårarna som rann ner från hennes lena kind. Vad och hur kunde detta hänt? Var det verkligen sant. Och var det verkligen hon?!

På bilderna såg man den nakna kropp tydligt. Zalome förstod inget. Var det verkligen hon och hennes kropp på dessa bilderna? den nakna kroppen blottades på alla bilderna som fanns på henne. Bilderna är fotade för ca ett år sedan stog där. Varifrån bilderna på henne? hade spridit sig visste hon inte. Hon visste bara att hon hade skickat bilderna till några killar som hon hade på sin msn. men kunde det verkligen vara någon av dem? Men det skulle de ta redan på nu, dagen den 15 september. Zalome hade själv tagit några bilder utav de men inte alla. På texten stod det att hon hade fem dagar på sig att skicka flera bilder till den anonyma personen, fast på bilderna skulle man se mer närbilder på henne, om hon inte gjorde det skulle den anonyma som sänt mejlet att sprida alla bilderna på internet och till alla som hon känner. Zalome visste inte vad hon skulle göra. Hon blev helt nervös och svettades. Hon kollade sig runt i sitt ljusa rum som helt plötsligt kändes mycket mörkare och dytrare än vad det hade gjort den morgonen som hon hade vaknat på. hur kunde allt detta hända? bara på en sekund kunde allt ske. Zalome kunde nt hålla tårarna inne mer för att hennes föräldrar inte skulle höra det. Hon började gråta. De salta tårarna rann ner från hennes kind. Hon grät så mycket att det sved på hennes kinder och sedan ända tills hennes mamma hört att hon varit ledsen och kom in förskräckt. Hennes mamma stod där mitt i den tomma dörröppningen in till hennes rum med sitt ruffsiga långa blonda hår, mörkblå ögon.

- Vad är det gumman? frågade Zalomes mamma förvånat.

- Inget, gå ut! skrek Zalome åt sin mamma.

- NEJ! Vad är det som har hänt? undrade hennes mamma och höjde sin röst så att den blev så mörk som den kunde bli.

Zalome blev bara mer ledsen när hennes mamma frågade vad det var som hade hänt. Hon tänkte bara på att hon inte skulle säga något bara lådsas som inget har hänt. Ljuga för hennes mamma. Kanake säga att det är en annan sak som hänt som inte var alvarlig eller något. Men hon vill verkligen inte ljuga för sin mamma som hon älskade över allt annat, eller? Hennes tårar bara rann ner från hennes kind, det gjorde mer ont. Zalome tog mod för att berätta det för sin mamma. Hon kunde verkligen inte ljuga om detta? vad skulle hennes föräldrar säga om de fick se bilderna? Det var lika bra att säga det för hennes föräldrar skulle ändå få reda på det senare om hon inte gjorde något eller sa något till sina föräldrar. Hon kunde ju inte säga att det inte var något fast det inte var det. Meh egentligen vill hon verkligen inte berätta det. Men hon måste! Hennes mamma förstår att det är något alvarligt med Zalome. Eftersom att hon var så ledsen, så ledsen som hon aldrig förr hade varit.

- Det har hänt en sak bara, sa Zalome gråtande.

- Vad är det som har hänt gumman? undrade hennes mamma förvånande.

Det är någon som tvingar mig att fota flera bilder på mig naken... annars kommer han att... sprida några bilder på mig till alla jag känner och på internet. Jag har bara tre dagar på mig nu. För att den okända som skrev mejlet skrev för två dagar sedan att jag hade fem dagar på mig och nu har redan två dagar gått. jag vet inte vad jag ska ta mig till eller göra. Ni kommer hata mig för livet för detta jag vet, grät Zalome.

- Men vad är det för bilder då? undrade hennes mamma förvånande. Och verkade inte alls ett dugg orolig över det som hade hänt.

- Nakenbilder på mig som den anonyma personen har på mig, grät Zalome och svarade.

- Men herre gud! Vaför har du skickat nakenbilder på dig? Hur mycket ser man? du måste ju ringa polisen Zalome, utbrast hennes mamma.

- Det har jag inte! Låt mig vara! gå ut! skrek Zalome och blev ännu mer ledsen och gick och lade sig i sin stora, sköna säng som stod där mitt i hennes rum och lös rosa och vit.

Zalomes mamma gick ut ifrån rummet, och innan hennes mamma gick ut kastade hon plötsligt och snabbt telefonen till Zalome för att kunna ringa till polisen. Zalome satt i sin säng och bara tittade på telefonen. Hon vågade inte! Skulle hon verkligen våga anmäla det? Skulle hon kanske sitta bland poliser och sina föräldrar och berätta exakt allt som hade hänt? Skulle hon verkligen våga? Skulle hon verkligen orka det? Så mycket mer hon funderade och tänkte på det blev hon allt mer ledsen. Hon visste verkligen inte vad hon skulle göra. Till slut tog hon sina sista krafter och mod till att göra det. Ringa polisen. Hon skulle göra det! Hon skulle! Zalome slog det lätta nummret sakta och säkert till polisen. Hennes händer darrade. Hela hon darrade i kroppen så dåligt som hon mådde och så mycket som hon var nervös.

- Hej och välkommen till polisen, det är Sara, svarade någon tjej i telefonen med en ljus och vänlig röst.

Zalome vågade inte, hon orkar inte mer! Varför skulle hon om hon inte verkligen på alvar orkade prata om det? Hon visste ju inte ens vad hon skulle säga till polisen eller någon. Zalome bara la snabbt på luren och sprang in på toaletten. Hon sprang så fort att hon nästan snubblade in på toaletten. Toaletten stod nästan helt tom och tråkig. Zalome som stod framför den ny putsade spegeln som hängde ovanför vasken, glänsande, ren och fin. Och bara sittade på sig själv. Mitt e det hela fick ont i huvudet av alla tankar som snurrade runt i hennes huvud. Hennes ögon bara sved mer och mer ju mer hon bara grät.

Plötsligt efter några minuter började Zalome höra sina föräldrar prata där nere i köket om något som inte verkade vara så himmla bra eftersom de verkade inte kunna komma överens med varandra. Zalome hörde sin mamma berättade om det som hade hänt precis med Zalome. Hon berättade ALLT! Zalome blev förskräck och rädd. Hon som inte ville att mer än hennes pappa skulle få veta det. Egentligen visste Zalome inte varför hon inte ville att hennes pappa skulle veta det. Det var bara så. Så att det var jobbigare för henne då. Men ändå blev Zalomes pappa blev så upprörd och ledsen för det som hade hänt. Han sprang upp till Zalomes rum. Det stora rummet stod tomt och ljust den september morgonen.

- Zalome!? Var e du? ropade hennes pappa.

- Jag är på toaletten! halv viskade Zalome tillbacka som svar.

- Vi måste åka till polisen, synda dig från toaletten! Vi måste åka nu innan jag ska iväg och jobba, sa hennes pappa och stressade på.

- Jag kommer!, ropade Zalome tillbacka till sin pappa, som försökte att hjälpa henne och göra det bästa utav den hela situationen.

Hon vågade verkligen inte. Varför vågade hon inte? Skulle hon ta de bilderna som den anonyma ville? Eller skulle hon gå till polisen med sina föräldrar som verkligen vill hennes bästa och vill hjälpa henne så mycket som de bara kan?! Zalomes tankar slutade aldrig snurra runt i hennes huvud. Hon stod framför spegeln och kollade på sig själv. Hon såg helt förfärlig ut. Hennes blå ögon var helt röda så mycket som hon varit ledsen. Hennes hud såg helt förstörd ut, den var helt torr. Mascaran bara rann under hennes ögon hela tiden. Hur kunde detta egentligen hända henne? Varför var det just hon? Vad hade hon egentligen gjort för att förtjäna detta? Var det verkligen hon? Och varför vr det just hon? VARFÖR!? Zalomes tankar bara fortsatte att bara finnas där i huvudet. Hon slutade aldrig att tänka på allt som hade hänt dagen den 15 september.

- Är du inte klar snart? Ropade hennes pappa. Och stressade.

- Jag kommer! skrek Zalome.

Zalome gick ut ifrån toaletten, in i den ljusa hallen som bestod av några fotton som var gamla bilder och minnen från olika semestrar Zalome och hennes familj varit på. Solen stod på och lyst in genom fönstrena.

Zalome sprang ner till sina föräldrar snabbt och sedan in i bilden. Snart var de på väg, på väg till polisen! Zalome satt i bilden med sina föräldrar framför sig. Både hennes mamma och pappa satt där helt förkrossade och sa inte ett ljud på hela "bilresan" till polisstationen som lade 15 minuter ifrån där de bodde. Det var en deprimerande och tråkig stämning i bilen. Allt hade blivit så himla fel denna dag, lördagen den 15 september. När Zalome igentligen skulle festa med sina kompisar hos killen som hon var så himmla intresserad av. Zalome orkade verkligen inte med något just nu. Hon ville inte berätta allt som hade hänt för alla poliser, hur bilderna kommit ut och allt. Exakt allt som hade hänt. Hur kunde det hända just hon? Skulle hon inte bara kunna vara en annan person just för denna dagen? Skulle hon inte kunna bytta liv med någon annan? Vem som helst? Som skulle kunna få känna denna smärtan som förtjänar det så att hon själv hade sluppit all denna hemska smärta och allt de som hänt.

Zalome och hennes föräldrar närmade sig polisstationen. De var snart framme. Framme till det Zalome inte ville till. De 15 minuterna de kört kändes bara som 1 minut. Det kändes som de kört i 150km hela tiden.

Sedan var de framme på polisstationens pakeringsplats för besökande till polisen. Alla i familjen hoppade ut ur bilen och gick in genom de stora dörrarna som gick in till polishuset. De satte sig ned på de mjuka röda stolarna i ett stort rum som var som ett vänt rum för de som skulle prata med en polis. Familjen väntade på att det skulle bli deras tur att kunna komma in och kunna få tala med en polis. Vilken polis som helst.

Zalome Andersson!? Ropade en polis som stig mitt i rummet de satt i. Polisen var en rätt ung tjej, kanske runt 25-28 år. Hon såg väldigt snäll och trevlig ut. Men det var spelade egentligen inte någon så stor roll hur hon såg ut eller var. För Zalome orkade verkligen inte tala om allt som hade hänt med bilderna osv.

Zalome och henne familj reste sig och gick mot ett annat halv tomt rum. Zalome blev helt plötsligt rädd och stel av skräck. Hon kände hur tårarna bara ville komma, hon gjorde allr för att hålla dem inne och ta mod till att verkligen göra detta. Verkligen anmäla personen som säger och gör såhär mot henne. Hon skulle anmäla den anonyma som skickat mejlet. Hon skulle det! men frågan var bara... Vågade hon verkligen det?